Tröttande och vackert

Är det möjligt att sammanfatta världens kanske största och viktigaste konstutställning genom att utgå endast från tre verk? Magnus Bons har sett documenta 14 i både Aten och Kassel, och gör ett försök.

Mitt på Friedrichsplatz i centrala Kassel – och i hjärtat av documenta-land – reser sig den argentinska konstnären Marta Minujins skalenliga modell av Parthenontemplet. Hennes väldiga tempel är dock inte byggt i sten utan av förbjudna böcker. Rad på rad med böcker som av någon regim anses eller har ansetts vara farliga. Och templet kompletteras ständigt med nytt material. När jag var på plats i Kassel tidigt i juni återstod ena sidan att fyllas. Fast i själva verket vilar hela konstruktionen med de plastinvirade böckerna på byggnadsställningar och därför framstår helheten mer som ett hölje av litteratur och idéer än som en reell byggnad. Som en modell av en modell.

Minujins verk är naturligtvis djupt symboliskt. Inte bara till sitt innehåll, utan även platsen där verket visas är betecknande. Det var exakt här som nazisterna brände mängder av böcker på 1930-talet. Här i Kassel och på en mängd andra platser runt om i Tyskland. Att ett tempel för det fria ordet nu istället reser sig där, är naturligtvis en överväldigande seger för demokratin.

Det självklara symbolvärdet som Minujins tempel utstrålar är samtidigt det som gör verket problematiskt som konst. För så fort man insett vad byggnadsmaterialet består av har man ”sett” verket. Man är liksom färdig med det, och dess övertydliga gestaltning har inte särskilt mycket mer att ge. Att templet bestod av förbjudna böcker visste jag också sedan tidigare, genom att man annonserade på hemsidan efter byggnadsmaterial redan för ett år sedan. Så vad återstår?

Utställningar av Documentas enorma storlek behöver dock hållpunkter liknande detta omfattande verk. Det ger rytm och som skapar platser där publiken kan hämta andan. Kanske är problemet här istället att de är ganska få?

Ett sökande efter gemensamma rötter
För Minujins verk är med sin storslagna direkthet egentligen inte alls typisk för documenta 14, som pågår delvis parallellt i både Kassel och Aten. Utställningen, som endast återkommer vart femte år, innehåller istället en nästan överväldigande mängd verk som är betydligt mer lågmälda i sin gestaltning. Mycket är arkivmaterial, fotografier eller andra dokument, som ligger uppradade i glasmontrar på sedvanligt sätt i dessa sammanhang. Fast det är klart, här finns också många uppseendeväckande objekt, t ex från olika ursprungsbefolkningar runt om i världen och som ofta har en anslående grafisk tydlighet i uttrycket.

Som den kanadensiske indianen Beau Dicks rituella masker eller den samiska konstnären Synnøve Persens projekt kring den samiska flaggan. Ibland gränsar urvalet verk av konstnärer från olika minoriteter till det exotiska, men Persens färgsäkra installation på det moderna konstmuseet EMST i Aten utmanar de förutfattade uppfattningar man kan bära på i förhållande till vad ”ursprunglig” konst kan tänkas vara.

Minujins ”Parthenon of Books” representerar, tillsammans med dessa, ett sökande efter våra gemensamma rötter och efter rättvisa för grupper som är eller har varit förtryckta. documenta 14 drar här upp ett tydligt uttalat politiskt spår som står för återupprättelse – också av HBTQ-personer. Framvisandet av ursprungsbefolkningar, som också var ett tydligt drag i Christine Macels huvudutställning ”Viva Arte Viva!” på årets Venedigbiennal, bär även på en nyväckt förhoppning om att närheten till naturen har en unik möjlighet till självläkning för hela vår civilisation. En minst sagt flummig tanke som kan ses som ett mindre genomtänkt inlägg i kölvattnet av diskussionen kring begreppet antropocen.

Ett mer lyckat försök till en showstopper presenterar Ibrahim Mahama från Ghana genom att klä in ett par tvillinghus, Kassels gamla stadsport, i slitna jutesäckar. De mörka textilierna har använts vid transporter av kaffe och kakao från Afrika till Europa, och täcker husens fasader som en andra hud. Där Minujins verk talar om ett rättvisepatos, berättar Mahamas verk om ett annat huvudspår i utställningen: varors och människors förflyttningar. Effekterna av den humanitära flyktingkatastrofen och den globala ekonomins rörelser är ständigt närvande i utställningen, som ett ömmande samvete. Politiskt korrekt, någon?

Mahamas säckar blir därför också djupt symboliska, vilket förstärks genom att de har sytts ihop under en tidigare performance på Syntagmatorget i Aten, där alltså documenta 14 också visas. Om man känner till att Syntagmatorget vetter mot det grekiska parlamentet får Mahamas verk naturligtvis ytterligare en dimension. Men det är sådan information som teamet bakom documenta 14 överlag inte är så generösa med. Man tycks inte vilja skriva någon på näsan, med risk för att bli otydliga.  

Historiens samband
Annars är man överlag skicklig på att hitta lokaler som på ett intressant sätt speglar konsten som visas i dem, och tvärtom. Tyskan Angela Melitopoulos suggestiva fyra kanals- videoinstallation ”Crossings” visar lämningar av flyktingar i den grekiska övärlden. Högar av flytvästar ligger travade på varandra, framför den panorerande kameran. I Aten visas verket på ett filmarkiv, medan det i Kassel ställs ut i Giesshaus, ett gammalt gjuteri där man under kriget framställde vapen. På så sätt synliggör några av verken på documenta 14 effektivt historiens överordnade samband och upprepningar.

Om Melitopoulos gjort en fresk i form av en video som reflekterar över immigranters kollektiva villkor, ingår filmpionjären Jonas Mekas korniga Super 8-filmer i utställningen som ett enskilt vittnesmål. Hans karaktäristiska berättarröst är oförglömlig för den som hört den, både munter och melankolisk. Man har valt ut några av Mekas verk som beskriver hans erfarenheter som ”dispersed person”; som flykting från Litauen under Andra Världskrigets Tyskland. (Bland annat var Mekas under en period i Kassel.) De båda konstnärernas verk kastar ljus över varandras berättelser, och ger en fördjupad bild och en möjlig insikt i flyktingens rättslösa situation.

I Aten finns t ex nästan inga förenande verk alls av Minujins och Mahamas slag. Fast där ligger å andra sidan originaltemplet som ett riktmärke. Men i utkanten av Kassel finns ett verk som representerar ett genomgående intresse för det abstrakta och grafiska på documenta 14. Agnes Denes ”The Living Pyramid” reser sig där mot himlen med sina platåer med växter på avsatserna som en både samtida och uråldrig symbol.

Även om Denes verk nog kan betecknas som en sorts jordkonst så återfinns liknande geometriska utseenden i både äldre och nyare konst på documenta 14 – såväl som musikpartitur och i tidiga konceptuella försök med skrivmaskin som i måleri och video. Ritningar av den första synthesizern blandas med arkitekturskisser. Denes’ egna diagram visas i Kassel som ett bildspel, och linjen och fyrkanten blir på documenta 14 till grundformer för det mänskliga.

Tudelad upplevelse
Documenta 14 är som sagt denna gång delad mellan Aten och Kassel, mellan Greklands huvudstad med flera miljoner invånare och småstaden Kassel i södra Tyskland med ett par hundra tusen. Det är första gången som det sker (och möjligen enda!), och beslutet har väckt stark kritik. Från grekiskt håll talar man om kulturimperialism ovanpå den ekonomiska anpassningen till resten av EU som landet får utstå. Och i Tyskland har man varit ovillig att godkänna en uppdelning som innebär att man ger bort något av glansen från den världsberömda konstutställningen. Kanske kan man istället se det som att man vinner något?

Vad den konstnärlige ledaren Adam Szymczyk och hans team på närmare 15 medarbetare avser med sitt kontroversiella grepp är att sätta ljuset på Grekland och situationen där, som ett tydligt exempel på världsordningen. documenta 14:s undertitel är ”Learning from Athens” och med det avser man en nystart – eller ”an un-learning” som man formulerar det – en möjlighet att sätta fokus på och lära något av det som utspelats i Grekland de senaste åren – både ekonomiskt och sociopolitiskt. Det är inte bara flyktingar som kommer till Aten, även många konstnärer söker sig dit på grund av den rikliga tillgången på billiga bostäder och ateljéer. Den grekiska huvudstaden ligger strategiskt mellan Europa, Asien och Afrika och har i alla tider varit platsen för folkvandringar och invasioner. Här finns mycket att hämta.

Det är svårt att säga om ett konstevent som Documenta förbättrar eller försämrar för Greklands redan hårt ansträngda kultur- och konstliv, men som besökare är det hur som helst ett fascinerande uppdrag att ta sig fram genom staden på jakt efter konst. I både Aten och Kassel visas konst i ett stort antal institutioner och mindre lokaler utspridda över städerna. Och man har, som sagt, verkligen försökt hitta relationer mellan platsen och konstverken som visas där. Ett lyckat exempel är Gauri Gills svartvita fotografier som är diskret insmugna i det lite bortglömda Epigrafiska museet i Aten. Bland museets samling av antika inskriptioner på marmorfragment finns Gills osentimentala dokumentära foton av skolplanscher, samt av födslar och gravar.

Men det är inte alltid det fungerar. Greklands nyöppnade museum för samtida konst EMST har tömt salarna i Aten och flyttat in med sina samlingar i Fridericianum i Kassel, Europas äldsta museum. Delen av documenta på EMST i Aten är visserligen välgjord och en av de bättre utställningsplatserna där, men på Fridericianum känns det mest som att vandra runt på vilket konstmuseum som helst. Det går att pricka av allmänna trender och uttryck som varit gångbara de senaste decennierna, men att det just är konst från Grekland är inget som jag ser har en speciell betydelse. Även om det är en viktig poäng att det är första gången som samlingen visas över huvudtaget på grund av den ekonomiska krisen, misstänker jag att det varit en eftergift från EMST:s sida för att upplåta sina lokaler till documenta.

Alla konstnärer ställer ut i båda städerna, och ibland med samma verk om det handlar om film och video, vilket gör utställningarna väldigt lika varandra. Som två versioner av samma. Jag trodde att Kassel skulle innebära en fördjupning av det jag såg i Aten, eftersom utställningarna innehåller verk av så många hittills okända konstnärer. Men så blev det inte riktigt, det känns mer som en upprepning och istället utmärkte sig olika konstnärers verk i de olika städerna.

Alltför mycket av konsten som visas rör sig också på samma samhällskritiska nivå, och det finns inte mycket som bryter av. Trots en mängd olika uttryck – här finns i stort sätt allt från små oansenliga skisser och objekt till performance och de storskaliga verken – så är det ganska jämntjockt. Märkligt faktiskt. Och att konsten används som ett slags världssamvete riskerar att göra den mer enkelspårig än den egentligen är.

Hur förhållandena i samhället inverkar på oss som individer är det helt underliggande temat i documenta 14. Och det vill utställningen göra oss uppmärksamma på. Vi rör oss alla i världen och när vi går omkring mellan konstverken i någon av städerna där utställningen äger rum – eller båda – får vi självklart uppleva många intresseväckande beskrivningar av världen och de som bor i den. Även om jag här bara hunnit lyfta fram några få, finns det många fler verk och konstnärer som jag önskar att få möta igen. Det är både tröttande och vackert. Som livet självt.