Med cykel och karta

Skulptur Projekte Münster 2017 tangerar både tradition och nyskapande. Det tycker Magnus Bons som på cykel och med karta i hand tagit sig runt i den lilla universitetsstaden på jakt efter konst.

Jag befinner mig i ett rum som är svagt upplyst. Det är bara jag här. Gardinerna är fördragna och ljuset når knappt in genom de tunga textilierna. Heltäckningsmattan isolerar ljuden utifrån, och rösten av vakten som släppte in mig hörs bara som ett avlägset sorl. Minns han ens att jag är i lägenheten? En smal garderob visar sig vara tom på kläder, ingen tycks bo här. Jag öppnar en dörr som leder in i ett badrum där duschen strilar svagt. Rummet därefter är endast en passage till ett annat rum, och när jag öppnar den enda dörren som inte är låst visar det sig att jag är tillbaka där jag började. I det halvmörka rummet.

Hur är det möjligt? Är jag instängd i en labyrint? En svag panikkänsla börjar sprida sig i kroppen, men när jag återigen står i badrummet förstår jag hur det ligger till. För denna gång är det inte duschen som rinner, istället är det kranen som droppar. Och när jag kommer ut i korridoren igen ser jag plötsligt vakten.

Gregor Schneiders lömskt cirkulära verk tänjer på begreppet platsspecifik. Att konsten på ett eller annat sätt förhåller sig till platsen där den visas – historiskt, politiskt eller arkitektoniskt – är annars det underliggande temat för Skulptur Projekte, som arrangerats med tio års mellanrum sedan 1977 i den lilla universitetsstaden Münster i mellersta Tyskland. Den femte upplagan har just öppnat och innehåller drygt trettio nya installationer utspridda i staden. Dessutom finns en hel del verk från tidigare år.

Skulptur Projekte startades en gång som ett svar på den kraftiga reaktionen som det offentliga verket Three Squares Gyratory av George Rickey väckte hos de boende i Münster. Med åren har utställningen istället blivit en publiksuccé som förra gången drog över 550 000 besökare.

Platsspecifik, ja. Schneiders titel N. Schmidt, Pferdgasse 19, 48143 Münster, Deutschland kan knappast vara mer specificerad, och anger den exakta adressen för verkets läge, inuti länskonstmuseet LWL men med ingång från gatan. Ändå blir man som besökare direkt förflyttad någon annanstans när man kliver in i Schneiders slingrande rumslighet, som jobbar med dubbleringar och skillnader. Han har byggt en illusion av en lägenhet, förrädiskt konstruerad in i minsta detalj. Det är kusligt bra.

Att förändra en plats
I år är olika platsförskjutningar liknande Schneiders en sorts outtalat tema i utställningen. Man kan besöka en tatuerare (Michael Smith) och en asiatisk livsmedelsaffär (Mika Rottenberg), hälsa på i en koloniträdgård (Jeremy Deller) eller ta ett glas på en nattklubb (Barbara Wagner & Benjamin de Burca) och tro att man är i en tatuerares studio eller på kolonilotten. Lokalernas befintliga verksamhet pågår i alla fall (nästan) som vanligt. Inget har byggts om som hos Schneider. Man har bara rubbat dess riktning en aning. Kanske placerat in en video i miljön, som Rottenberg med sitt absurda konsumtionsdrama som utspelar sig i andra asiatiska affärer och tunnlar under gränsen mellan Mexico och USA. Galet lyckat.

Märkligt nog är det en performance av Alexandra Pirici som jag upplever är mest förtrogen med platsen. Det är ju annars ett medium som är relativt flyktigt, men här får man kanske tänka sig de agerande som en sorts mänskliga skulpturer som rör sig mellan rummen i Münsters gamla rådhus. Piricis verk utspelar sig på en historisk plats där den westfaliska freden skrevs under 1648 och avslutade det trettioåriga kriget i Europa. ”Here we are!” utropar deltagarna och berättar sen om olika geografiska distanser eller tidsliga avstånd, om historiska och dagsaktuella händelser.

Ibland formerar de sig till en större enhet eller fungerar som levande sökmotorer där publiken uppmanas att föreslå ord som de sedan googlar. Piricis verk har en allvarlig ton – både genom platsens laddning och i framförandet (deltagarna är otroligt skickliga och uthålliga) – och utvecklar sig till en ganska märkvärdig upplevelse. Liknande performanceverk finns i år både i Venedig och i Kassel, men jag tycker Pirici når en komplexitet som saknas i exempelvis Maria Hassabis verk på documenta, som stannar vid en yta. Hos Hassibi rör sig aktörerna i en långsam och utdragen koreografi men som i ett vakuum, utan att någon bestämd kontext blir tydlig.

I en igenvuxen park i utkanten av Münster finns en annan besynnerlig skulptur. Hreinn Fridfinnsson har där placerat sin metallglänsande husmodell i en glänta. Och hela platsen förändras. Liten som en lekstuga blir den till ett närmast magiskt tecken som plötsligt uppenbarar sig bland träden efter en tur på cykel genom staden.

För det är så man helst tar sig fram här, med cykel och karta, liksom på upptäcktsjakt efter konsten. Jag gillar det momentet i utställningen, att det ibland är ett frustrerande letande, och att man andra gånger bara snubblar på ett konstverk. Som exempelvis Thomas Schüttes uppförstorade körsbär från 1987 som står på ett torg. Verket har blivit en symbol för utställningen i sig och används som ikon för hemsidan. Det finns en prestigelöshet i att förflytta konsten utomhus – ut i det allmänna – som är tilltalande. Trösklarna borde bli lägre på det sättet.

I Ayşe Erkmens undervattenskonstruktion är de helt enkelt avskaffade. Hon låter bokstavligen folk ”gå på vattnet” genom sitt vadställe som löper mellan hamnens motsatta kajkanter. Ett enkelt lekfullt grepp kan man tycka – men också ett perspektivförändrande ingrepp i stadsbilden – och som svalkar en het sommardag.

Högt och lågt
På Skulptur Projekte finns också verk som direkt arbetar med själva utseendet som vi vanligtvis förknippar med ”offentlig konst”. Lara Favarettos monumentala stenstod är i själva verket en gigantisk sparbössa som efter utställningens slut ska krossas. Pengarna inuti granitblocket ska skänkas till en lokal organisation som arbetar med flyktingar. Så skenet kan bedra. Här har vi ett relationellt verk – förklätt till en traditionell skulptur.

Vad som egentligen pågår i Pierre Huyghes uppbrutna ishall förstår jag aldrig riktigt. Kanske är det inte meningen heller? Hela installationen tycks dölja sin funktion. En maskering i stil med Schneider, fast ändå helt annorlunda. Egentligen ligger allt i öppen dager; jordhögarna och vattenpussarna några meter ner i den uppgrävda marken. Men det som verkligen händer äger rum på mikronivå, hos de bakterier och cancerceller som sägs vara utplacerade härinne.

De enda spåren av liv är några kolonier av surrande bin som bosatt sig i ett par höga lerformationer. Abstrakt skulptur? Påfåglarna som ska finnas härinne såg jag inte skymten av. Vad ska jag göra med Huyghes månlandskap, mycket stort och obetydligt på samma gång? Ett slags självständigt kretslopp, oberoende av oss betraktare. Ödsligheten är total och ogripbar.

2017 års Skulptur Projekte är både traditionell och nyskapande, den ifrågasätter och fortsätter samtidigt sitt självpåtagna uppdrag att beskriva vad offentlig skulptur kan vara, – idag lika gärna en video eller en ölflaska (som är en del av duon Peles Empires bidrag). Men jag uppskattar verkligen variationen mellan verken, att här finns så många olika uttryck. Det tycks som ett medvetet val från kuratorerna att sammanföra både allvar och absurd komik, både högt och lågt. Något som inte alltid är fallet på de två andra mer likriktade utställningarna som pågår denna konsttäta sommar.