Genast och utan minsta tvekan ska jag lugna dig på den här punkten, André. Samlingen är på inget sätt nedprioriterad. Trondheim Kunstmuseum kommer framgent att visas på hela andra etagen av museet. Det betyder att en större del rent fysiskt kommer att vara ägnad samlingen än de delar vi visar ny konst. På Gråmølna 2.etg visar vi permanent Håkon Bleken och Inger Sitter.
Pontus Kyander. Foto: Jeff Brass
Vi kommer även att från hösten anställa en malerikonservator i museet. Det betyder att vi äntligen kan ta itu med de mycket stora konserveringsbehov som finns i samlingen. Det är sant att vi har en stor samling, men det är en samling som också måste ägnas mycket kärleksfull omsorg de kommande tio åren. Kom gärna på besök, så visar jag dig magasinen och de utmaningar vi har framför oss.
Samlingen ska vi arbeta aktivt med. Den kommer att hängas om två gånger i året, i dialog med samtida konstnärer. Det kommer att ske med djup respekt för och kunskap om de värden och betydelser som den bästa konsten i varje tid ger uttryck för. Att den just nu inte visas beror på att vi putsar upp 2.etg på museet. Jag hoppas du har tid att komma till öppningen den 1. september!
Vi sörjer även för att grafiken visas på museet – det har kommit oroliga pråpåer också om detta. Just nu visar TKM ett urval ur Francisco de Goyas Los desastres de la guerra, liksom en minnesutställning med Anne Breiviks grafik på Gråmølna. Svensken Gerhard Nordströms grafik ställs ut senare i höst, och vi kommer att återvända till grafiken i samlingen på olika sätt. Men vi har stora begränsningar rumsligt för att visa just teckningar och grafik. Där måste vi få till en lösning på sikt, som inte förstör den fina arkitekturen som vi just lyft fram.
Museumsklimat och rumslig tillpassning är stora utfordringar framöver. Där krävs det stora insatser för att museet ska fungera hensigtsmessigt. En utbyggnad börjar vi förprojektera för i höst – klimat och nya rum måste komma samtidigt, så det är en stor förändring som måste till de kommande åren.
Jag måste rätta dig på en punkt. Vi har inte centrala verk av Munch eller Dahl. Vi har ett mansporträtt av Munch som är ett utmärkt måleri, men som så här långt inte räknats in till de ikoniska verken av mästaren. Likaså har vi ett par målningar av Dahl, men knappast av central betydelse i hans konstnärskap. Däremot äger vi dansken Eckersbergs fantastiskt fina porträtt av J C Dahl, och en lika fantastisk modellstudie av Eckersberg. Våra centrala 1800-talsverk är snarare av Peder Balke, och en rad fina målare av mer lokal förankring.
Trondheim Kunstmuseum är ett ungt museum, etablerat så sent som 1997, med en grundval i Trondhjems Kunstforenings samling. Samlingen har kommit till under de växlande tankegångar och intressen som en lokal kunstforening besuttit under en nästan 150-årig historia före museets etablering. Det finns många lysande exempel på norsk och (i viss mån) internationell konst, men det är en berg-och-dalbana kvalitativt – vilket är helt naturligt givet samlingens tillkomsthistoria. Det gör det svårt till exempel att göra en försvarbar kronologisk hängning – och för att ens komma i närheten måste vi göra en massiv konserveringsinsats först.
Vi har däremot en stark regional samling, och museets har en självklar roll i att låta en regional historia bli synlig. Även där har vi stora luckor, stora konstnärer från Trondheim och Trøndelag som Per Barclay, Gerd Tinglum, Knut Åsdam och Ole Sjølie är (ännu) inte representerade. Och vi måste diskutera vad regional identitet egentligen innebär i 2012.
Men för att återgå till min betoning av Trondheim Kunstmuseum som ett museum med starkt fokus på samtidskonsten. Det har just att göra med att vi är ett ungt museum, och att historia – inte ens konsthistoria – är något avslutat. Det som sker idag blir historia imorgon. Vi kommer att vara en aktiv part i att spegla och i någon mening också vara grundlag för den historia som skrivs kontinuerligt. Det samtida speglas i historien, och historien speglas i det samtida. Walter Benjamins bild av historiens ängel driven av en stormvind mot framtiden är en syn som jag sympatiserar med, för den idylliserar inte det historiska, utan visar historia och samtid som ett, och att den på inget sätt kan skildras som ett statiskt givet.
Det finns en bild av Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärrade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.
Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser IX (övers. Carl-Henning Wijkmark)
Takk for grundig svar Pontus. Det er betryggende å høre at samlingen bli ivaretatt. Når det gjelder sentrale verk så ble den setningen feil, det skulle være: “I samlingen er blant annet verk av sentrale kunstnere som Edvard Munch, Christian Krohg, I.C. Dahl og Gustav Vigeland, for å nevne noen.”